Evig skog

Meiji Jingus skog i centrala Tokyo skapades till härskaren Meijis och härskarinnan Shokens ära för att deras själar skulle bo där. Den planterades för hand och planerades för att vara en evig skog som ständigt skulle återskapa sig själv. Nu 90 år senare går den inte att skilja från en naturlig skog och där finns många hotade arter av växter och djur. Meiji Jingu är en stor turistattraktion men framför allt ett stort besöksmål för japaner.

Längs sluttningarna i Kitagawas våtmark utanför Tokyo och i Hirabaris gamla ekologiska risodlingar i Nagoya med sitt bevattningssystem har människor brukat jorden och använt naturen som en resurs under lång tid. Våtmarkens sluttningar i Kitagawa är tätt bevuxna med speciella träd som människor under århundraden har skattat på sitt virke. Varför har då trädbestånden inte raderats från sluttningarna? Det beror givetvis på att människorna annars inte skulle kunna bo kvar i området om veden tog slut, de var tvungna att bruka den på ett hållbart sätt. Det är till och med så att människornas skörd av dessa träd har varit en förutsättning för dess överlevnad. De skjuter nämligen nya skott och föryngrar sig när de tuktas, precis som gräs. Nu när människorna inte längre tar sin ved riskerar träden att dö av ålderdom. I Hirabari kommer de gamla risfälten snart att bebyggas om ingen stoppar planerna. Men om planerna ändrades, vad skulle hända då? Om man lämnar området för naturlig utveckling blir det förmodligen någon sorts sumpskog med de värden som är förknippade med den typen av livsmiljö.

Både i Hirabari och Kitagawa står områdena inför stora förändringar oavsett om de bebyggs eller inte. Men hur bevarar man natur som är beroende av mänsklig påverkan, alltså en natur-och kulturmiljö. Vi som arbetar på naturskolor har förstås många idéer om detta och det finns också många goda exempel hur naturskolor bedriver natur- och kulturverksamhet i olika kommuner i Sverige. Jag kan redan se framför mig hur eleverna i Tokyos skolor tar tåget (som ägs av Keikyu, ni vet, företaget som ska dumpa 30 m jordmassor i våtmarken) ut till Kitagawa. Under resan förbereder de sig med vissa uppgifter som de har fått av läraren. Väl där kommer de att få ikläda sig rollen som jordbrukare eller någon annan funktion kopplat till den kultur som varit tongivande på platsen. En av uppgifterna skulle vara att såga ner några grenar av träden som växer i sluttningen och göra alla de förberedelser som är nödvändiga för att veden ska kunna brinna. Att veden måste torka först är inget problem eftersom flera klasser redan har varit där och huggit ved några månader tidigare. Att göra upp eld på traditionellt vis och att laga mat är stora uppgifter denna naturskoledag.

I Hirabari behöver man inte ens ha speciellt god fantasi för att lägga upp ett dagsprogram för elever i olika åldrar. Området är bara att börja bruka ekologiskt som den gamla mannen gjorde strax innan området såldes till ett mindre nogräknat företag. Något mer kulturpedagogisk än att odla ris som förr i ett begränsat område nära en stad med 2,2 miljoner invånare i Japan är väl svårt att finna.

Meiji Jingus skog i centrala Tokyo skapades till härskaren Meijis och härskarinnan Shokens ära för att deras själar skulle bo där. Bevara Kitagawas våtmark och Hirabaris risfält och bevattningssystem till Tokyos och Nagoyas invånares ära för att deras själar ska få ro där.