Mina barn som inte är barn längre lär mig hela tiden nya saker. Utan dem hade jag t ex aldrig fått ordning på denna blogg. Jag har insett att den digitaliserade världen är deras andra modersmål medan det för mig alltid kommer att vara ett främmande språk.
Mina ungdomar blir inte stressade av att det poppar upp folk som vill ha deras uppmärksamhet samtidigt som de löser avancerade problem. Deras ställtid går inte ens att klocka på ett vanligt tidtagarur. Barn- och ungdomars simultankapacitet är något som borde hyllas.
Hur tar vi tillvara den unga generationens kunskaper (läs; fakta, färdigheter, förståelse och förtrogenhet) i skolan och när de kommer ut i arbetslivet? Hur kan vi tillsammans lära oss mer om vad de kan för att kunna värdesätta och betygsätta den unga generationens nya kunskaper?
Kan vi stärka dessa färdiga kunskaper och lära eleverna att sortera i informationsflödet och att vara kritiskt granskande? Kan vi stimulera upptäckarglädjen, nyfikenheten och handlingskompetensen för att rusta dem för de stora utmaningar som världen står inför? Genom att förena gamla och nya kunskaper kan vi sedan utbilda kreativa och företagsamma unga människor.
Eller är det viktigare att lärarens roll som kunskapsförmedlare återupprättas och att en viss mängd kunskap lokaliseras och lärs in som fakta. Genom att återinföra uppförandebetyg kan sedan eleverna lära sig att sitta tysta, gå på led och lyssna på vad läraren säger, annars får de dåligt betyg.
Kanske är det bara jag som känner mig "lost" i den svenska skoldebatten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar