Skalman i Japan

Jag är inte känd för att vara snabb och röra mig långt. Men nu är jag i Japan och det är långt och det gick snabbt. Efter tre dagar börjar min långsamma hjärna spontanreflektera, kl 06.20 på morgonen, trots att jag skulle kunna sova en timme till. Jag behöver nämligen ingen väckarklocka här i Japan. Matklockan har redan ringt. Jag är visserligen lättväckt, men det brukar inte vara matklockan som väcker mig. Varför är jag då så hungrig? Jo, för att Japansk mat är så gott som fri från fett. Dessutom är jag betydligt längre än Japaner i genomsnitt, vilket innebär att när japanerna fortfarande har de vitala kroppsdelarna försörjda med energi så har min blodsockerhalt nått en sådan kritisk nivå att om jag skulle hamna i en vilse-situation i Sverige så skulle jag inte kunna stå kvar på samma ställe och krama ett träd utan skulle troligen irra omkring i jakt på olika hasselnötter och energirika rötter. Nu när jag sitter och skriver har jag som tur redan lärt mig detta och kan därför äta mina ”mixed nuts” som jag införskaffade redan i Tokyo första dagen när började inse alvaret i situationen. Jag kommer att skriva något betydligt mer relevant för denna resa senare…efter frukosten.