MKB i ryggmärgen

En del tycker att jag är rabiat eller präktig i min strävan efter att leva så miljövänligt som möjligt och min strävan att minska mitt ekologiska fotavtryck. Tanken om ekologiska fotavtryck har verkligen satt spår i mig. När jag i Nagoya säger till tidningsreportern att Nagoyas trovärdighet är i fara inför COP 10 i höst om de förstör den fantastiska natur- och kulturmiljön Hirabari, så sätter jag min egen trovärdighet på spel. Jag kan inte stå och säga att de ska skydda detta område om jag samtidigt äter jätteräkor som odlats i nedhuggna mangroveskogar. Jag kan inte säga detta om jag samtidigt dricker mjölk som producerats med hjälp av sojaproteiner från Brasiliens artrika stäpper. Jag kan inte säga detta om jag samtidigt äter bananer odlade med 50 kg bekämpningsmedel per ha i en nerhuggen regnskog. Därför gör jag inte det, jag väljer certified organic, har ryggen fri och kan säga detta till reportern. Att leva som man lär är en del av pedagogiken i lärandet FÖR en hållbar utveckling.
Men visst kan väl folk i min närhet ha en poäng när de kallar mig präktig när jag sitter på toaletten på hotellet i Kyoto. Jag kan nämligen inte låta bli att göra en MMKB. Det är samma sak som att börja nynna med eller hålla takten när man hör bra musik, det kommer från ryggmärgen. Min MikroMiljöKonsekvensBeskrivning denna gång gäller frågan om jag ska välja att torka mig på traditionellt svenskt vis med papper eller om jag ska prova den japanska möjligheten att trycka på en liten knapp och låta en vattenstråle från själva toaletten göra jobbet. Tyvärr hade jag för dåligt beslutsunderlag denna gång och använde mig därför av den så kallade försiktighetspricipen som alla företag och verksamheter ska använda sig av inför introduktion av en ny produkt. Jag använder mig därför av pappret tills vidare och fortsätter undersöka vilket som kan vara minst miljöbelastande.