I Japan finns det inga stora miljöorganisationer såvitt jag har förstått. Vi har fått berättat för oss att japaner inte förstår varför man ska vara med i en organisation och betala ett medlemskap. De förstår inte varför de ska betala något som inte gagnar dem själva. I Japan är det advokater som är aktivister. 150 advokater har skrivit på stämningen av företaget Keikyu där Kitagawas våtmark, som ska fyllas igen med jordmassor, är målsägande. Detta gör de inte för att de tror att de kan vinna målet, eftersom en våtmark inte kan vara målsägande, utan för att sprida budskapet och uppmärksamma det som håller på att hända. Självklart gör de detta på ideell grund utan lön.
Under middagen på en restaurang alldeles i närheten av Kitagawas våtmark berättade en ung engagerad man att han var med i en organisation som troligen kan jämföras med Naturskyddsföreningen. Den hade drygt 20000 medlemmar, vilket kan jämföras med SNF:s 180000 medlemmar. Vi frågade varför han var intresserad av naturen och att rädda denna våtmark, när inga andra Tokyobor verkade bry sig. Han berättade då att han alltid varit mycket ute i naturen och varit med på exkursioner och deltagit i miljöutbildningar. Han bekräftar med sitt engagemang hur viktigt vårt arbete på naturskolor runt om i Sverige är.
Kan allemansrätten vara en del av det som gör att vi svenskar är så engagerade i olika organisationer? Är det så att vi svenskar tycker att naturen är vår egen – tillsammans. Kan känslan av att vara ”delägare” göra att vi känner ett ansvar för att bevara naturen?
I japanska skolor används läroböcker i biologi vars innehåll är bestämt av staten. Staten bestämmer vilka arter eleverna ska lära sig. Låt oss hoppas att de åtminstone får komma ut vid något tillfälle och upptäcka vad som finns i närheten av skolan. Eller finns det risk att de upptäcker någon art som inte finns med på statens lista?
Jag är helt övertygad om att trollsländan i Kitagawas våtmark, den som bara kan lägga ägg i fuktig jord i kanten av ett vattendrag, inte är en statlig art. I Tokyo har de flesta vattendrag förflyttats till rör under marken eller så har kanterna på vattendragen förstärkts med betong. Här finns det inget utrymme för växter att suga upp näring ur vattnet och varken hjärterum eller stjärterum för en trollsländehona att lägga ägg.
Det finns dock visst utrymme för skolorna att bestämma vilka pedagogiska metoder de ska använda, om det är en privat skola vill säga. De kommunala skolorna kan inte göra några avsteg från läroböckerna. I Japan är det 1 % av eleverna som går i privata skolor. Det betyder att om man vill sälja metodböcker i utomhuspedagogik i Japan så kommer det vara en riktigt dålig affär. Samtidigt känns det extra viktigt att sprida naturskoleidén i Japan. Tänk om Keikyu, företaget som ska radera Kitagawas våtmark från jordytan, kunde ändra sina planer. Tänk om de kunde låta de nyanlagda vägarna, avsedda för tunga lastbilar och bulldozers, bli underlag för lätta barnfötter. Tänk om det på de lätta barnfötterna satt spralliga barnkroppar och huvuden fulla med förväntningar inför en dag i våtmarken bland trollsländor, näktergalar, grodor och orkidéer. Tänk om de vid vägens slut möttes av en entusiastisk naturskolelärare som inget hellre vill än att få vägleda barnen i detta paradis, en naturskolelärare som följer japansk läroplan men som gör det med utgångspunkt från barnens nyfikenhet och vilja att upptäcka nya saker. Tänk om detta skulle ske innan COP 10 om biologisk mångfald i Nagoya i höst. Tänk vilken möjlighet för japanerna att återuppta kontakten med naturen och åter ge uttryck för deras shintoistiska natursyn där harmoni med naturen är en viktig del.
Och tänk vad japanerna skulle kunna börja bry sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar